Sista tiden har jag deltagit i ett filmprojekt. Det är en dokumentärfilm som spelas in på Pantelleria av Nicola Ferrari och den ska heta ”Paradiso degli altri” vilket på svenska betyder ”De andras paradis”. Filmen handlar om personer som kommer utifrån och som förälskat sig i Pantelleria och bosatt sig där. Människor som gjort stora förändringar i livet för att vara och verka på Pantelleria.Häromdagen var det min tur att bli intervjuad. Det var väldigt ovant och det gick nog ganska dåligt. Nicola som gör filmen är toppen och under sista veckan har vi lärt känna varandra lite grann. När han har filmat mig då jag fotograferar har det känts helt naturligt och ibland kan han säga, ” det du sa nu är jätteintressant, kan du säga det i morgon när jag mickar och vi gör intervjun, men då går det bara inte. Blackout!

Än så länge har jag inte sett materialet och inför det har jag blandade känslor. Jag är ju själv van att vara bakom kameran och fokusera på mina objekt, om det är en maträtt eller ett porträtt. Nåväl, jag tackade ju ja till att vara med. Då jag blev tillfrågad kände jag mig ärad och i alla situationer vill jag, när jag kan ge något tillbaka till ön. Men det brukar oftast vara i form av bilder jag tar, tex när det gäller för ön att marknadsföra sin Passito eller Kapris. Jag skänker fotografier till en bok, som skolan och kyrkan gör för att sälja och använda pengarna till fritidsaktiviteter för de barn vars familjer inte har råd. Är syftet viktigt ställer jag gärna upp med det jag kan.

Jag känner en stor tacksamhet till ön och de människor som jag har lärt känna här. De har tveklöst tagit in mig i gemenskapen och gjort det med värme, nyfikenhet och ett öppet sinne .Pantelleriaborna är oförställda och jag älskar dem för det. De är precis som ön, temperamentsfulla, vackra, starka, vilda ,oförställda och tillgängliga för den som är envis nog att ta sig hit. Tiden på Pantelleria har förändrat mej. Jag har andra prioriteringar och intressen nu.

Min sista filmdag var i tisdags. Nicola skulle filma när jag fotograferade Salvatore Murana. Salvatore är en av de större vinproducenterna på ön och hans Passito är i Italien vida känd. Salvatore är en karaktär och i hans sällskap har man inte tråkigt. Han filosoferar över det mesta och har alltid fantastiska historier att bjuda på. Salvatore ville bli fotograferad i Mueggen med sina vinstockar. Den här tiden på året är tid att beskära dem. Man klipper ner dem med sekatör och om några veckor kommer de att få små gröna skott, som så småningom blir nya vinrankor. När vi var klara så står vi mitt emot varandra och Salvatore drar demonstrativt upp vänster tröjärm som för att se hur mycket klockan är. Och säger ” Nu Signora Anna är det hög tid för lunch”.  Jag ser på hans handled där klockan borde suttit men den är tom, så typiskt sicilianskt, som i en filmscen.